Varför var cykelstaden en så viktig fråga för dig och Stockholmspartiet?
– Stockholmspartiet grundades som en del i new urbanism-rörelsen, en reaktion på att de gamla stadskärnorna förstördes av biltrafiken. Vi ville inte att den gamla stenstaden Stockholm skulle bli som Los Angeles, med bostadsområden som öar mellan motorvägarna. Därför såg vi cyklingen som lösningen. Jag älskar storstaden och att människor dras till den, men när staden växer fungerar det inte om alla åker bil. Stockholm är dessutom så geografisk begränsat att cykelpendling är perfekt!

Du lyckades driva igenom kravet på att det skulle byggas cykelbanor längs huvudgatorna. Hur gick det till?
– Efter valet 1998 fick Stockholmspartiet tre mandat och blev vågmästare i kommunfullmäktige. Jag sade till de borgerliga att priset för att styra Stockholm är inte dyrt – det kostar er bara cykelbanorna. Men det fanns ett stort motstånd. Tjänstemännen från Gatukontoret kom upp till oss och sa att det inte skulle gå att bygga cykelbanor, men vi svarade att det går visst. Vi arbetade väldigt praktiskt, hittade konkreta förslag på var och hur banorna kunde byggas och gjorde en egen plan som vi presenterade. Vi satte in spjutspetsen på de sträckor som cyklisterna tyckte var mest angelägna. Flest cyklister kom över Liljeholmsbron och därför blev Hornsgatan så viktig.

Varför tror du att förslaget om cykelbanor mötte så stort motstånd?
– Cykelbanorna rör vid en enkel men samtidigt principiell fråga: Vem tillhör gatan? För oss var det självklart att gator inte enbart är till för bilar – utan för trafik och cyklister är också trafik. Huvudgatorna är rakaste vägen, och därför tänkte vi inte nöja oss med cykelvägar på bakgator. Det väckte oerhörd ilska, framförallt hos de män som var vana vid att kunna ta sina stora bilar in till stan genom att hänvisa till att alternativ saknades.

Du fick väldigt hård kritik i media vid införandet, men efterhand har du fått rätt och cykelpendling blir allt vanligare i Stockholm. Hur känns det?
– Det känns roligt att se horderna som cyklar över Slussen. Det är så många fler idag! Jag tror att de nya generationerna stockholmare har en mycket mer positiv inställning till cykling än fyrtiotalistfarbröderna i kofta som satt på Gatukontoret och sade nej.

Vad finns kvar att göra för att Stockholm ska bli en ännu bättre cykelstad?
Man måste inse att kollektivtrafik, cykling och promenadvägar hänger ihop. Det måste fungera smidigt att till exempel cykla till pendeln, parkera sin cykel säkert, åka till stan och sedan hoppa på lånecykeln sista biten till jobbet. Idag sitter jag i SL:s styrelse för Folkpartiet, och där driver jag på för att man ska kunna ta med cykeln på tunnelbana och pendeltåg. l