Så här års är Renata Chlumska på väg till Öland där hon hyr ut kajaker och cyklar på somrarna.

Vad tänker du på när man talar om krisberedskap?
– Att man ska förbereda sig så mycket som möjligt för att minimera risker och eliminera problem.

Vilken krisberedskap har du inför dina äventyr?
– Först gör jag någon slags riskbedömning. Sedan förbereder jag mig på det värsta som kan hända och tränar för det under så säkra förhållanden som möjligt. Om jag exempelvis skulle hamna i jättestora vågor när jag paddlar är det viktigt att ha tränat tekniken, självräddning och då  med en följebåt eller andra säkra omständigheter.
– Träning är det enda sättet. Att simulera vad som kan hända ger också mental förberedelse.

Vad är du rädd för ska hända?
– Det värsta som kan hända är naturligtvis att jag förolyckas eller skadar mig. Sedan beror det förstås på vad det är för expedition jag ger mig ut på. Ibland är det naturen som kan vara ett hot, och ibland är det människan. På en klätterexpedition i Himalaya är ju sannolikheten för överfall väldigt liten. Men när jag paddlade och cyklade runt stora delar av USA för egen kraft under 439 dagar var nog överfall den största faran.

Är det något du tänker på?
– Ja, absolut. Förtränger man farorna så ignorerar man problem och de risker som finns. Det är trist att behöva lägga ner tid på att träna för sånt som kanske aldrig händer, men det finns en mängd olika scenarier som är bra att vara medveten om. Jag tror mycket på att tur är något man skapar sig, inte nödvändigtvis något man får.

Vi lever förhållandevis tryggt och är vana vid att allt fungerar. Vad tycker du man ska tänka på för att klara sig bättre om allt inte fungerar?
– Precis som alla andra förlitar jag mig på att mycket ska fungera i samhället, men för mig är det viktigt att själv skapa en grundtrygghet. En liten backup i form av stearinljus, brandsläckare, stormkök som man både kan laga mat på och värma sig vid, lite konserver och kontanter – allt för att inte få panik när saker inte funkar som de ska.
– Jag är inte speciellt orolig för att vi inte ska klara oss med mindre service, det är bara att titta på hur folk lever i andra delar av världen. Men det är bra att vara medveten om sårbarheten i vårt högteknologiska samhälle. Och ta lite mer ansvar för sig själv. Inte ge sig ut i bil i lågskor och utan vantar och mössa när det varnats för snöoväder till exempel. Man måste ta hänsyn till andra, räddningsmanskapet kanske behövs till annat. Blir det kris måste samhället i första hand ta hand om de som har det svårast ställt.
– Men det är intressant att se hur snabbt vi glömmer, jag blir lika ställd inför första snön och halkan varje år.

Text: Ingela Ström
Foto: Ulf Lodin